Det började med ett kuvert

Jag har jobbat i konsultbranschen i över tjugo år. De första tio utan chefsansvar, sedan gick det ganska fort. Gruppchef, chef över chefer och till sist nordenchef med ansvar för över 150 personer. På papperet såg det klanderfritt ut.

I den sista rollen skavde något. Jag mådde inte dåligt på det sätt man behöver oroa sig för, det var mer en obalans. Rollen var på väg att bli en annan än den jag tackade ja till, dels för att verksamheter förändras över tid, dels kanske för att jag själv hade gjort det. Jag passade rollen på pappret, men intresset hade runnit ur mig utan att jag riktigt märkte när, och det är en obekväm sak att erkänna för sig själv när allt utifrån ser lyckat ut. Jag gick en längre period och funderade utan att se någon väg framåt. Skulle jag hålla fast och sikta på nästa titel bara för att det var det som förväntades?

Mitt i den perioden låg ett handskrivet kuvert i posten. Ovanligt fint, i bomullspapper med gulddetaljer. I det låg ett enkelt silikonarmband med ett citat.

Vilket citat det var behåller jag för mig själv. Men orden var valda med omsorg och de landade precis där jag befann mig. Att några få ord kan träffa så exakt är fortfarande det jag tänker mest på, och det är hela idén bakom Glimtpost.

Ingen lapp, ingen avsändare, och ingen som hörde av sig efteråt för att ta åt sig äran. Jag frågade dem jag misstänkte och ingen visste något. Jag vet än idag inte vem som skickade det.

I sak var det ingen stor sak. Ett silikonarmband är ingen dyr present. Men någon hade sett att jag brottades med något, antagligen tydligare än jag själv förstod, och valt att säga det utan att kräva något tillbaka.

Jag vill inte ge armbandet mer ära än det förtjänar. Det var en del av något större som växte fram under den perioden, och som till slut landade i att jag fick välja riktning själv, och att jag inte behövde ha hela vägen klar innan jag tog första steget. Så jag sa upp mig, utan att veta vad som skulle komma sedan, och det blev en av de mest positiva sakerna jag gjort.

Jag tänker fortfarande på det där kuvertet med förundran. Någon nådde fram till mig utan att säga ett ord högt. Glimtpost finns för att fler ska kunna göra det, och för att fler ska få vara den som tar emot.